Amanda Nyberg: Om hur rutiner blev min trygghet
Varje vardag är i princip den samma. Jag gör min hudvårdsrutin efter kvällsduschen, borstar tänderna, och jag väljer alltid kläder kvällen innan en jobbdag. Larmet ställer jag på 06.45. Jag fixar mig, tar min medicin och ska jag vara helt ärlig slutar i princip varje morgon med att jag får småspringa till tåget för att hinna. Väl på jobbet dricker jag automatkaffe som många pratar om är så äckligt. Alltid med mjölk och alltid med socker. Annars skulle jag nog hålla med om att det är äckligt. Jag tror att mitt liv och mina rutiner liknar många andras. Mina rutiner ser likadana ut mer eller mindre varje dag, med undantag för att jag ibland råkar stänga av larmet i sömnen och försova mig… Att ha lärt sig att dricka kaffe är en av alla saker som kommit med vuxenlivet, men det är också mycket annat som har förändrats med åldern. Mycket tack min diagnos.
Självklart minns jag livet innan. Det är inte så konstigt, eftersom det var först nyligen som jag fick diagnos på pappret, men det är också år som jag alltid kommer att bära med mig. Innan var jag konstant utmattad - dels med tanke på anfallsfrekvensen, men också med tanke på den ovissheten jag levde med och de psykiska konsekvenserna därtill. Jag minns hur jag, speciellt i mina skov med det som visade sig vara epilepsi, kunde sova till sent in på eftermiddagen för att sedan äta middag och i princip gå och lägga mig igen. Jag skolkade ifrån skolan för att få sova hela dagarna, och jag minns hur rädd jag var för att gå till skolan med risken för att bli ”avslöjad” – att andra skulle få veta vad jag egentligen kände och tänkte. Att klasskompisar som eventuellt skulle behöva se ett anfall skulle undra lika mycket som jag vad det var för allvarligt psykiskt fel på mig. Att de, precis som jag, skulle se mig som onormal. Tusen minnesbilder och déjà vu-upplevelser inom loppet av bara någon minut. Rädslan för att säga osammanhängande saker, men också rädslan för att bara bli tyst. Stirrig blick, det konstanta sväljandet eller händerna som kramar hårt om sig själva. Min sjukdom gjorde mig såväl fysiskt som psykiskt utmattad med tanke på den rädslan för utanförskap som fanns. Det fanns en konstant rädsla och en skam i att bara ens existera - en rädsla, skam och ovisshet som berövade mig på min barndom och min normala vardag med normala rutiner.
Det är en ganska konstig känsla att ett svar, svart på vitt och på papper, kan förändra så mycket i ens liv. Det är också en konstig känsla att efter 25 behöva lära känna sig själv på nytt. Som att allt man trodde att man visste om sig visade sig inte stämma, och jag är tacksam över att få lära känna mig själv på nytt, mer och mer för varje dag som går. Nu finns det ingenting att vara rädd för längre, med alla korten på bordet för alla dem jag träffar, och ett blottande jag själv styr över. Allt hade en neurologisk förklaring trots allt.
Med en diagnos kom äntligen rutiner, men också struktur. En normalitet. Det kanske låter tråkigt, men nu är jag bara en i mängden som skyndar till tåget på morgonen, dricker automatkaffe och pratar om gårdagens nyheter i fikarummet med kollegor. Äntligen. Och för den gråa, rutinmässiga, normala vardagen är jag evigt tacksam. Jag är skyldig mig själv den tacksamheten.
/Amanda Nyberg